livet enligt linn

Jag har nu varit borta från skolan i 10 veckor och om 2 veckor ska jag äntligen återgå till de vanliga vardagsrutinerna igen. Jag längtar så det värker, men samtidigt är jag så otroligt rädd. Tänk om jag reagerar på samma sätt som efter sommarn? Tänk om pressen helt enkelt är för stor? Då vet jag inte vad jag gör, för jag lovar att jag inte skulle klara av att falla en gång till. Allt har gått så bra nu, det är klart att det finns dagar som är förjävliga och då man bara skulle vilja bryta tillfrisknandet genast, men hela tiden blir de dagarna färre och färre. Varje dag är som ett krig för mej. Ett inre krig mellan mitt friska jag och ätstörnings jaget och det är bara jag som kan se till att mitt riktiga jag vinner, för det måste det. 

Ästörningen har förstört för mej i 10 månader nu och jag vet att det inte är många som vet hur länge det egentligen tar att bli frisk, många har frågat mej varför jag fortfarande är borta från skolan då jag ändå ser helt normal ut. Men det är inte det som är grejen. För att bli frisk måste man ändra sitt tankesätt och det är en process som kan ta hur många år som helst. Mitt mål är att om 2 år kunna äta vad jag vill, när jag vill och så mycket jag vill utan att känna ångest. Det kommer bli en tuff kamp, men jag ska inte ge upp. Och trots att jag hatar att leva med detta så är jag väldigt glad och tacksam att det kom fram nu. För om det inte skulle ha brutit ut just nu skulle det antagligen ha kommit senare i livet och gud vet hur det skulle ha gått då. Dessutom har jag lärt mej helt fantastiskt mycket och vuxit som människa så det har varit en ganska avgörande och viktig tid i mitt liv. Jag skulle inte välja bort ätsörningen, hur dumt det än låter.
Jag hoppas att folk orkar fortsätta kämpa mot alla sorters jobbigheter som kan tänkas finnas, puss och kram! Sköt om er.