livet enligt linn

Motiveringa för att maila till HBL?
Hbl skrev en artikel om ästöringsvård och att det är så svårt at få bra vård. Jag tyckte att det fanns mer att säga om det, jag vill att det ska framföras att ästörningsvården kan vara hur bra som helst, dessutom att den kommunala vårde också ka vara utmärkt. Uöver detta tycker jag att de alltid bara skriver om österbotten, aldrig om södra finland. Det var sedan HBL som tog konakt med mej och frågade ifall jag kan tänka mig att sälla upp på en intervju, jag svarade ja eftersom jag inte känner att jag har någo att dölja, jag vill hjälp till och jag hoppas att någon kan ha kännt att det hjälpte då de läse min intervju.

Hur var din avdelningsvistelse på jorv, dvs vad gjorde du där eller gjorde o gjorde men...?
Avdelningsvistelsen var den svåraste tiden i mitt liv, samtidigt som det var den absolut skönaste och viktigaste. Jag fick mitt egna rum, blev serverad mat 5 gånger om dagen utan att jag själv behövde tänka på det alls, kunde när som helst då jag mådde dåligt rycka någon av personalen i ärmen och få prata. Jag fick helt enkelt släppa allt. Jag fick inte gå på fester, umgås med vänner (förutom på besökstiderna), gå ut utan någon sköterska. Varje morgon kom någon och väckte mig, på förmiddagarna hade vi "toiminallinen ryhmä" som gick ut på att alla patienter gjorde något tillsammans, ex. baka, spela, måla, gå ut på promenad... Jag älskade att inte behöva tänka själv. Samtidigt som det var bäst i världen för mig jst d så var det ju väldigt jobbigt och obehagligt också. Där var ju patieer med så många olika problem, så att följa med dem var en plåga. Men sköterskorna var underbara och jag kände mig tryggare där än hemma. Så kort sagt så räddade avdelningen live på mig.

Effekterade din ätstörning/har den effekterat på något sätt dina kompisrelationer?
Absolut. När jag blev borta från skolan var det endast några vänner som jag fortsae ha kontakt med, och jag orkade inte heller ha konakt med mina vänner så mycke. Sedan förämrades några kompisrelationer tyvärr, medan jag samtidigt byggde upp nya väldig vikiga relationer med några andra av mina vänner. Så ätstörninge har haft både positiv och negativ inverkan på vänskapsrelatioerna.

Har det hänt att du inte ville/vågade fara någonstans för att ni förr t.ex hade haft som vana att äta massor godis eller något gott och sen om du inte ville äta av det så skulle det bli på något sätt en "obekväm situation"?
Det har nog hänt att jag känt mej väldigt obekväm i vissa situationer, men eftersom jag så snabbt började med min lista kunde jag alltid skylla på den. Det är jätteviktigt för mig att följ listan, den gör mig tryggare i alla matsituationer.

Hur reagerade dina kompisar när du berättade, och i vilket skede berättade du det?
Jag berättade för mina bästa vänner ganska i början av att jag hade förstått att jag har en ätstörning, sedan blev det ju värre och då pratade jag mest med en av mina vänner. Det är svår att säga hur de reagerade, men antagligen blev de väl lite chockade och säkert lite oroliga, vissa visste inte hur de skulle reagera. Men jag har för de mesta fått otroligt mycket stöd av mina vänner

Hur fick din familj veta och hur reagerade de?
Kuratorn ringde till mamma som sedan rngde till pappa. Mamma var bortrest så pappa ringde till mej och så åkte jag hem. Jag fick många kramar och stödande ord, fick prata ut... Sedan blev hela familjen ju såklart väldigt oroliga och under de här åren har det varit mycket gråt, förtvivla och sorg. Men min familj har varit så stöttande ända från början till slut. Älskar dem över allt på jorden.

Det var den höge med frågor. Hoppas ni är nöjda med svaren. Något annat någon underar över så just ask. Pussar.