livet enligt linn

Jag kan känna lukten av ruska efter att hon varit ute och busat i snön. Hennes våta päls och snöiga tassar. När hon kom och la huvudet i ens knä framför brasan en kall men mysig vinterkväll. Jag minns när hon alltid kom springande och hoppande då man kom in genom dörren, hon tog ens mössa eller vantar. Hon var så lycklig. Jag kommer ihåg då hon var sjuk och jag minns allt för väl då jag fick samtalet om att hon måste avlivas. Då var jag i Sverige och hade inte fått chansen att säga hejdå. Eller att tacka henne för allt hon gett mig. Jag fick så mycket kärlek av henne, hon älskade en för den  man var. Och hon förstod. Jag kunde gråta med henne, skratta med henne och det var alltid så äkta som det kunde bli. Tros att jag kanske inte alltid var henne trogen så behövde jag aldrig tvivla på henne, hon fanns alltid där. Jag saknar Ruska så otroligt mycket. Efter att ha sett Marley and Me så går det inte att känna annat. För övrigt finns det inte mycke att rapportera om. Har ganska likgiltig känsla inför livet just nu, jag hoppas att det bara är för att jag är trött och just har sett en sorglig film. Nu är jag i desperate need av sömn. Puss på er.


älskling