livet enligt linn

De som inte orkar läsa mina tankar om ätstörningar slutar läsa här tack. Jag fick bara sådan känsla att jag måste skriva nu. Det är så mycket om ätstörningar hela tiden runt omkring en så man blir ju trött. Herregud har den sjukdomen inte blivit utrotad redan. Tyvärr inte. Nu på våren känner många att det är mest press på en, med strandsäsong osv. Och jag är väl som vilken annan adertonåring som helst, det är självklart att man tänker på hur man ska se ut i sin nyinköpta bikini. Bara för att jag håller på att bli frisk från en ätstörning betyder det inte att jag inte skulle få känna dessa saker. Man måste komma ihåg att det är "normalt".

Jag märker dock en skillnad från ifjol. För exakt ett år sedan mådde jag så dåligt så ingen i hela världen kan förstå det jag var tvungen att uthärda varje dag. Jag var sjuk, väldigt sjuk, men inte tänkte jag då på att jag måste se bra ut på stranden, jag hade inte energi för annat än att försöka överleva. Det känns nästan lite friskt att tänka så idag.

Just nu i terapin pratar vi mycket om hur det var för ett år sedan och det gör så förbannat ont, jag ser saker i omgivningen som påminner mig om då och jag är livrädd att jag ska falla dit igen. Det är svårt att komma ihåg att jag är ett år rikare nu och att jag har flera verktyg nu än då. Vi ska göra upp planer för sommaren ifall jag skulle få något återfall och det är så sjukt skrämmande, men samtidig känns det såklart tryggt. Inte för att jag tror att jag kommer få återfall, men vi har ändå talat om att det till och med kan vara till fördel om man redan vet vad som väntar ifall jag skulle börja må sämre. Det är underligt hur kroppen och psyket automatiskt minns och kopplar ihop årstider med händelser.  

Usch jag känner sån avsky mot ätstörningr så ni förstår inte. Den har tagit så mycket ifrån mig. Undrar hur länge de kommer ta tills förhållandet till mat blir helt neutralt? Fortfarade är det tyvärr lite hate-love relationship.

Jag skulle kunna skriva en hel evighet till, me det får komma i skrivboken istället. Sköt om er nu! Och kom ihåg: "Var dig själv- det finns redan så många andra". 


I början av juni förra året. Jag ser väl inte ut att må så dåligt? I själva verket mådde jag riktigt bottendåligt. Jag minns att jag steg upp innan alla andra och sprang i regnet för att få bort min ångest. Sedan fixade jag frukost åt alla och städade undan flaskor och glas. När de andra steg upp limmade jag på mitt leende igen. Det skrek inom mig, rev och skar.