livet enligt linn

Länge, länge, länge, länge hade jag det väldigt svårt med ätandet. Fortafarnde har jag det ibland svårt med maten och det kan kännas jävligt jobbigt ibland. Men i och med att jag bearbetat och accepterat mycket av det jag gått igenom och det som har orsakat ätstörningen i första hand har maten slutat vara ett så stort problem. En ätstörning har alltid något bakom sig, det är egentligen alltså inte maten som är problemet. Man använder bara maten för att det ska kännas lättare och för att man inte ska behöva ta tag i problemen. Ätstörningen har alltså inte "bara gått bort", den har förändrats och bearbetats till att den nu är en mycket liten del av mig. Nu är det andra saker som är jobbiga i mitt liv.

Så nuförtiden har jag det lättare, jag kan äta bullar och godis och choklad. Det tackar jag gud för, det är ju det bästa som finns. Dock kan jag kanske inte njuta fullt ut av det ännu, men det kommer väl.

Jag är mycket sönder och har mycket sorger just nu. Känner mig så tom och som om jag inte sagt allt jag velat. Jag hoppas att hon vet hur mycket hon betyder för mig. Hon har fan räddat mit liv. Jag fick nästan inte ett ord ur mig idag. Jag bara grät, och när tiden tog slut och jag skulle gå ville jag säga en massa, men det var bara tårar som kom. Det gör så sanslöst ont. Nu är det liksom slut, bara sådär.

Min syster kom just hem från Ekenäs markande där hon var med sin kompis och där hade hon köpt en mjukishund till mej, det är kärlek. Jag blev så rörd. Jag älskar henne så mycket.

Nu ska det sovas och imorgon blir det fest för hela slanten, ääääääntligen!

...Man blir aldrig nöjd! Ingenting är tillräckligt smalt, ingenting är tillräckligt lite eller tillräckligt tunt. Man tänker "lite till, bara lite, sedan är det bra". Bullshit. Men jag lovar att det inte kommer vara maten eller ätandet som kommer vara det tunga sedan när man väl satt igång processen. Det är det som ligger bakom sjukdomen som blir utmaningen. Maten är bara ett sätt att försöka glömma och gömma det man egentligen mår dåligt av. Ville bara säga det. Jag skulle vilja skaka om alla därute som inte talar! GÖR DET! Ta hand om er, de är ni värda!

Jag har vuxit så mycket under det senaste året. Jag har lärt mig att uppskatta livet, glädjen och lyckan. Fortfarande kan jag inte säga att jag mår bra eller att jag är lycklig, inte alls. Men jag mår såå mycket bättre och är så mycket lyckligare än på länge. Det är en helvetes massa saker som jag gått igenom och när jag nu har bearbetat dem och acceperat det mesta har jag blivit så stark. Ingen kommer någonsin att kunna ta den styrkan ifrån mej, när man en gång har kommit så långt som jag nu kommit går det inte att sjunka helt och hållet tillbaka. Det lovar jag.

Någon undrade hur jag kunde söka hjälp. Det har jag också undrat, otaliga gånger. Men ärligt talat så blev jag så livrädd för mig själv då mina första bulimiska symptom dök upp. Jag var så bortappad och jag kände att jag hade tappat kontrollen, fast det egentligen var tvärtom. Dessutom peppade min fina vän mej och det hjälpte mig att berätta. Och det lönade sig! Snälla jag ber er alla som läser detta och mår dåligt; Berätta! Tala om det med någon! Vem som helst. Kurator, vänner, föräldrar, vem som helst!!! Jag tänker inte ljuga och säga att det är enkelt, för tiden efter att jag har berättat har varit den absolut värsta i mitt liv, men jag har också fått så mycket livserfarenhet som kommer följa mej hela resten livet.

Det är ingen idé att ni går och bär på ert illamående själv. Jag vet att man kanske skäms eller är rädd för vad som kommer att hända, men är det inte tusen gånger mera skrämmande att tänka att man inte kommer att leva ett lyckligt och värdigt liv förrän man tar itu med problemen. Jag har själv varit där och det är skitsvårt och jag vet att det bara känns som att man inte orkar bli frisk och att det är mycket bättre att stanna kvar i mörkret. Men jag vill bara säga att det inte är sant! Ni måste förstå att det finns något så mycket bättre! Ett liv utan en sjukdom (må de vara ätstörningar, depression eller något annat) är ett riktigt liv. Och det är dit jag strävar. Livet är fint, trots att det är omöjligt att tro på det ibland.

Så ju snabbare du tar itu med det jobbiga, desto fortare börjar du må bra igen. Det vet jag!

Pussar och kramar, sköt om er. Sov gott, Linn

Det är en riktigt fin höstdag idag. Regn och sol avlöser varandra. Imorgon börjar en ny vecka, jag vett att det kommer bli jobbigt. Sista veckan med min nuvarande terapeut. Det är så svårt att beskriva hur det känns, men tänk er att er största trygghet tas ifrån er och att ni plötsligt måste försöka bygga upp en ny trygghet från ingenting. Jag har ingen motivation och jag är livrädd, men jag vet att jag inte har något alternativ, jag måste klara detta. Och det ska jag. Jag längtar så fruktansvärt mycket tills jag blir studennt och kan börja med något nytt, det kommer kännas befriande. Jag tänker mig att jag ska skriva så mycket som möjligt nu på våren, jag skulle nästan kunna skriva allt som krävs för att bli student, men jag kommer sakna vissa obligatoriska kurser då, så vi får se. Ikväll blir det hemlagad pide till mat och supernatural i dvd spelaren.

Har lite måndagsdepp på gång. Men varje dag måste väl få ha sin egen deppstund. Åtminstone vissa tider i livet. Nu ska jag skriva ett hejdå brev till min terapeut som snart försvinner. Det gör ont som fan. Sedan ska jag sova, imorgon är veckas mest fullspäckade dag med program från 9-22. Puss och kram!

Hade terapi direkt efter lägerskolan idag. Jag var så trött och sjuk så det blev bara gråt hela timmen. Det kändes bra, man behöver gråta ut då och då. Alla människor går igenom något jobbigt i livet, mer eller mindre. Och alla behöver prata och gråta för att klara av att acceptera det och till slut gå vidare och märka att det bara var en del av livet. Det går att överleva även de allra svåraste stunderna. Minnena av just de stunderna fick mig att gråta ordentligt. Riktigt hemska minnen. Dessutom närmar sig datumet då min tearpeut slutar. Det gör ont.

Varför har du valt att fortsätta i mattliden?

Orsaken till att jag fortfarande går i mattliden är att jag valt att vänta tills jag blir myndig innan jag byter till aftis som är ett vuxengymnasium på kvällarna. Jag kommer gå kvar tills första perioden slutar och sedan ta de kurser som inte går att få i aftis i mattliden. Så ser planen ut nu.

Undrar om du skulle vilja/kunna lägga ut listan, alltså matlistan du fick vad du skulle äta?

Frukost: 1½ dl gröt/flingor eller 3 msk mysli. + 2 dl mjölk

Lunch: 2 dl ris/pasta eller 2 potatisar, 100g kött (Alternativt 2 dl lådmat eller 3 dl soppa.), sallad, ett bröd med 2 skivor ost/skinka + 2 dl mjölk.

Mellanmål: 1 frukt + 1 yoghurt/2 kex eller en glass/bakverk

Middag: samma som lunch.

Kvällsmål: 1 smörgås med polägg eller 2 dl flingor/gröt eller 4 msk mysli. +ett glas juice

Detta är ungefär som min lista ser ut nu. Målen äts med ca 3 timmar mellanrum och dessutom ska jag dricka åtminstone ½ liter vätska utöver det som står på listan. Den listan jag började med var ungefär hälften av denna.

KRAM

Har fått ett par nya kommentarer på ett av mina gamla inlägg som handlar om min ätstörning. Tänkte svara på frågorna och samtidigt tacka alla er som kommenterar och läser för att ni gör det. Det stärker mig väldigt mycket! Om det finns något annat ni undrar över, fråga!!

Är det svårt att äta för att du bara tänker på hur mycket kalorier allt kan innehålla och inte vill "bli fet"?
Under den senaste tiden har ätandet gått väldigt bra och jag har kunnat äta t.ex. lite godis eller choklad om jag haft lust med det. Dock finns fortfarande ångesten där och den kommer på alltid ibland. Men tidigare tänkte jag nog väldigt mycket på vad jag ska äta för att få minst kalorier i mig eller hur jag ska kunna skippa en måltid.
Eftersom jag nu har bearbetat de problem som fanns bakom ätstörningen så börjar därmed också symptomen försvinna.

Har ni följt någon sorts lista enligt vilken du bör äta, jag har hört att vissa har såna...?
Jag har en lista som jag fick för ca ett år sedan då jag började gå på syömishäiriökeskus (ätstörningscentret) i helsingfors. Den listan har sedan med tiden hela tiden ökat och i och med att jag har vetat att den verkligen är absolut minimi så har den varit en väldig trygghet för mig. Jag skulle nog inte klara mig utan den. Kommer bli svårt att sluta med den.

Har du ännu alls kommit underfund med varför du började insjukna?
Jag har nog väldigt länge haft mina misstankar om varför jag insjuknat och nu är jag alldeles säker på vad det är som ligger bakom ätstörningen. För det är aldrig så att man bara får en ätstörning, det ligger altid något bakom den som man måste bearbeta för att bli frisk. I mitt fall var det lite jobbigheter inom familjen. I och med att jag tog tag i problemen så är jag nu påväg att bli en så mycket starkare person. Det lönar sig att söka hjälp, det säger jag av erfarenhet. Allt blir bättre då.

Ha en riktigt fin dag, kram!

Är på veckosluts loma från avdelningen. Första gången hemma övernatten sen jag skrevs in. Just nu känns det inte bra, men förhoppningsvis lättar de efter en tid. Var inne i stan och shoppade lite med mamma och syster. Dessutom åt vi god middag på santa fé. Nu ska jag försöka njuta lite för på söndagen återvänder jag till avdelningen. Pusskram.

Det har blivit en paus och den pausen kommer att fortsätta eftersom jag nu spenderar mina dagar och nätter på jorv. Vet inte när jag kommer ut, men en tids avdelningsvistelse blir det i alla fall. Hoppas ni alla har det bra, sköt om er. KRAM

Måste bara säga en sak ännu. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjort denna vår, det är så svårt fortfarande, fast jag får hjälp hela tiden. Jag vet inte när jag blir frisk, om det tar två år till eller sex år till, men jag vet att jag kommer bli frisk. Och jag vill säga åt alla andra som mår dåligt att det nog kommer bli bra, bara man inte ger upp. Och jag vet bättre än någon annan att det kan vara svårt att inte ge upp, men det finns människor som vill hjälpa, och bara man låter någon ta hand om en så blir det genast lite lättare. Livet är inte alltid fint och lyckligt, men när de studena kommer borde man kunna njuta av dem, därför vill jag bli frisk. Så att jag kan njuta av livet igen. Jag kämpar hela tiden med att försöka minnas att det är jag som bestäämmer över mitt liv, vad jag ska göra, vem jag ska umgås med osv. Jag måste hela tiden påminna mej själv om att jag ska inte ska göra saker som får mig att må dåligt, utan bara saker som jag får energi av. Nu är det middags dags för mig. Sköt om er! Linn

Jag har försökt skriva detta inlägg sådär två timmar nu, börjar tröttna lite. Får liksom inte ner orden på pappret fast dom finns i huvudet. Ville bara säga något om bilden ovanför, för ser den inte ut att vara full av lycka? Vänner, fest, fina människor, fyllda glas och glada ansikten. Jag kan också se det, men ändå vet jag att när den här bilden togs var jag inte det minsta lycklig. Det är så sjukt hur mycket man kan dölja med bara ett skratt eller ett leende. En ätstörning behöver inte synas utåt alls och det är få som förstår hur sjuk man faktiskt kan vara utan att det syns. Fan så jag längtar tills jag kan se sådär lycklig ut och verkligen vara det påriktigt. Imorgon ska jag som vanligt till syömishäiriökeskus, har två möten med två olika personer pga allt möjligt. Jag måste ännu säga att denna helg har varit den bästa på länge. Har hunnit umgås med alla dom människor som får mej att må bra, det skålar vi för. Nåja, slut på dagen och nu i säng. Äntligen äntligen.

Ett år sedan. Tänk att det har gått så länge sedan jag började insjukna. Den ätstörning jag har kallas anorektisk bulimi, det gör ont att skriva det, jag brukar inte namnge min sjukdom. Kanske för att undvika, för trots att jag vill vara öppen och att jag gärna svarar på frågor och pratar om min sjukdom så är det svårt att inte känna skam. Samhället accepterar inte och hyschar ner alla sorters beroende sjukdomar. Mitt huvud är så fullt med tankar som jag skulle villja skriva så det värker nästan, men jag får ingen ordning på dem. Ni förstår inte hur frustrerande det är att inte bli frisk och att inte veta när man nästa gång får panikångest. Jag hatar att någon hela tiden har koll på mej, och att jag inte kan gå igenom en dag utan att en del av mej hatar mej själv för att jag äter. Fortfarande så tänker jag på allt detta också om jag har en bra period. Och nu när jag har haft en svår och förjävlig period den senaste månaden så är allt tusen gånger värre. Från de riktig dåliga dagarna minns jag aldrig mycket. Då finns det inte mycket annat än kalorier i tankarna och då spelar ingenting annat någon roll. Och då menar jag verkligen ingenting. Jag kan förändras på en sekund, och då blir jag som en annan människa. Jag pratar inte, känner inte, bryr mej inte och tittar ingen i ögonen. Oftast händer det om något inte blir som jag tänkt mej, jag märker det genast själv. I sådana stunder skulle jag närsomhelst skita på tillfriskningsprocessen och istället luta mej på den falska tryggheten som finns i ätstörningen och som jag är beroende av. Den är skör och det vet jag, men just då är jag också så svag så jag orkar inget annat. Innerst inne vill jag ändå alltid bli frisk, det är det enda som påriktigt betyder något för mej, och ifall det betyder att skolan inte går bra eller att jag inte orkar med något som jag annars skulle göra så måste det få vara så. Jag måste ta en sak i taget. Nu ska jag fortsätta lyssna på musik och så kanske jag tittar på någon film, imorgon är jag ledig så jag har hela dagen på mej att sova. Ha en skön kväll och sköt om er, kram!

Té plus rågbröd med avocado var min kvällsmat. Tänk att en så naturlig och livsviktig sak som mat kan ge en sådan ångest att man tar till vad som helst för att slippa.Jag förstår inte. Nå, det var dagen sista mål, så nu kan jag relaxa till imorgon. Och dessutom kommer morgondagen vara så sjukt bra och inte alls ångestfylld så maten kommer inte vara ett problem. Jag lovar det. Det gäller bara att hålla attityden på topp trots att det inte skulle kännas så. I'm off to sängen, sleep tight.

Känner mej så duktig, jess.Har skrivit två sidor om etik och homosexualitet plus att jag drog min rumpa till biblioteket samtidigt som mamma och pappas skulle till matbutiken och lånade en hög böcker om just kyrkan, etik och homosexualitet. Dessutom lånade jag tre böcker som jag täkte titta lite i som är skrivna av tjejer som har gått igenom liknande grejer som jag. I Augusti någongång försökte jag läsa en bok som heter Ta livet av mej mamma, men jag blev aldrig klar med den eftersom jag började må allt sämre då jag läste den. Har dock hela tiden tänkt att jag måste läsa den sedan när jag bir friskare, ännu känns det ändå inte helt bra.
Ja, nu blir det middag och sedan ska jag belöna mej själv med ett par avnitt HowI met your mother, eller kanske nyaste dhw avsnittet som borde ha kommit upp på nätet.

Såg ett program om ätstörningar på FST5 och kände igen mej mycket. Det är konsigt hur lite folk vet om ätstörningar egentligen, själv visste jag nog nästan inget förrän jag själv fick en.
Imorgon börjar min skola först kl. 13 med hälsokunskapslektion om ätstörningar, jag vet inte hur jag kommer reagera på det, måste medge att jag är rätt nervös. Men innan det ska jag till syömihäiriökeskus och sedan på sushi lunch med farmor. Så länge sedan jag åt det, har grymma cravings. Sovdags, kram!

Det värsta är att jag ena sekunden kan må fint, inte fundera på mat och slappna av, för att sedan nästa sekund hålla på att dö av ångest. Och då menar jag verklig ångest, jag visste inte att det kunde vara så hemskt förrän jag själv upplevde det då för flera månader sedan. Jag hatar det, djupt. Tänk er en obehagskänsla så stark att man inte vet vad man ska göra av den. Förr gjorde jag mej av med den på mitt sätt, och gud så det funkade, men nu gör jag det inte längre och då vill jag bara skrika och försvinna. Då kan jag inte fokusera eller tänka. Men jag förstår inte varför jag fortfarande inte kan släppa taget och försöka att inte söka efter trygghet i maten. Komplicerat de där. För stunden ska jag i alla fall först sätta i mej kvllsmål (förhoppningsvis utan ångest) och sedan ska jag försöka klara av julen. Sköt om er, kram!

Jag hoppas att jag kan tänka på annat än mat då jag börjar skolan. Åtminstone så att jag skulle tänka mindre på mat, skulle vara så skönt. Idag var jag i skolan och planerade hur jag ska klara av att äta lunch i skolan, det är mycket att tänka på i och med skolstarten och jag är glad att mina vänner är villiga att ställa upp för mej och ge stöd. Det betyder massor. Jag väntar så mycket på måndagen.
Men först kommer i alla fall söndagen vilket beyder CAROLA. =)

Jag har nu varit borta från skolan i 10 veckor och om 2 veckor ska jag äntligen återgå till de vanliga vardagsrutinerna igen. Jag längtar så det värker, men samtidigt är jag så otroligt rädd. Tänk om jag reagerar på samma sätt som efter sommarn? Tänk om pressen helt enkelt är för stor? Då vet jag inte vad jag gör, för jag lovar att jag inte skulle klara av att falla en gång till. Allt har gått så bra nu, det är klart att det finns dagar som är förjävliga och då man bara skulle vilja bryta tillfrisknandet genast, men hela tiden blir de dagarna färre och färre. Varje dag är som ett krig för mej. Ett inre krig mellan mitt friska jag och ätstörnings jaget och det är bara jag som kan se till att mitt riktiga jag vinner, för det måste det. 

Ästörningen har förstört för mej i 10 månader nu och jag vet att det inte är många som vet hur länge det egentligen tar att bli frisk, många har frågat mej varför jag fortfarande är borta från skolan då jag ändå ser helt normal ut. Men det är inte det som är grejen. För att bli frisk måste man ändra sitt tankesätt och det är en process som kan ta hur många år som helst. Mitt mål är att om 2 år kunna äta vad jag vill, när jag vill och så mycket jag vill utan att känna ångest. Det kommer bli en tuff kamp, men jag ska inte ge upp. Och trots att jag hatar att leva med detta så är jag väldigt glad och tacksam att det kom fram nu. För om det inte skulle ha brutit ut just nu skulle det antagligen ha kommit senare i livet och gud vet hur det skulle ha gått då. Dessutom har jag lärt mej helt fantastiskt mycket och vuxit som människa så det har varit en ganska avgörande och viktig tid i mitt liv. Jag skulle inte välja bort ätsörningen, hur dumt det än låter.
Jag hoppas att folk orkar fortsätta kämpa mot alla sorters jobbigheter som kan tänkas finnas, puss och kram! Sköt om er.