Julpepp

hej linn! jag undrar bara att hur går det med din ätstörning nuförtiden? är du helt frisk redan eller hur frisk tycker du att du är och vad har du gjort för att komma så långt?

Hej! Det är länge sedan jag skrivit något om ätstörningen här. Kanske det är för att jag mår så mycket bättre nu, eller kanske jag bara inte har haft lust att skriva. Jag vet inte. Men det är i alla fall så att jag nog mår bättre. Frisk är jag inte ännu, inte på länge ännu, men det går framåt hela tiden. Ibalnd mår jag sämre och kan få ångest attacker medan jag ibland mår jättebra. Nu är mitt mål bara det att få en balans och en trygghet som gör att jag inte får de där ångestattackerna. Det var någon som för en tid sedan frågade om min nya terapeut och hur det går med henne. Ja, det går väl helt okej. Det är svårt, jättesvårt fortfarande och ibland vill jag bara gråta för att jag saknar min gamla terapeut så mycket, men den nya är nog väldigt snäll. Och vi jobbar på vårt förhållande varje vecka.
Det jag gjort för att komma såhär långt är att kämpa och kämpa utan att ge upp. Jag är så stolt över att jag klarat det eftersom jag vet hur nära det har varit att jag skulle ha gett upp. Men som sagt, jag har jobbat rumpan av mig för att börja må bättre, det har varit döds svårt, men SÅ värt det.

Hej! Jag har läst om din ätstörning och känner igen mig. Undrar bara hur du vågade berätta till någon om den, och hur du gjorde det? Vad du sade osv? Borde berätta men vågar inte.. kram!


Det jag gjorde var att berätta via sms för en kompis om hur jag mådde. Därefter berättade jag för kuratorn som sedan ringde mina föräldrar. Det var inte lätt, det är aldrig lätt att prata om jobbiga saker, men det är det man måste göra. Det är det enda sättet. Jag vet hur jävla skrämmande det kan vara, men jag vet också att ingenting händer om man inte gör det. Jag vågade berätta eftersom jag blev så sjukt rädd för mig själv. Ingen frisk människa trycker ner fingrarana i halsen på sig själv, eller slutar äta helt. Då visste jag att jag inte kan leva så längre, jag ville inte. Det är lite som att dra bort ett plåster, man vill inte göra det för det gör ont, men sedan blir allt bättre. Om du känner att du inte vågar tala med någon, så skriv ett brev och ge det sedan till din mamma eller pappa. Eller kuratorn i skolan. Det är svårt, men du kan göra det! Om jag klarade av det klarar du också av det!


Nu är det dags att njuta av julmat, stämning och allt vad det innebär. Puss



Kommentarer
Postat av: Anonym

Hej ! Jag har följt din blogg ett tag nu och jag tycker att du är så duktig och modig ! Du verkar vara en stark person och jag hoppas att allting ordnar sig för dig !

Jag har en fråga.

Jag tror att en av mina väldigt nära vänner håller på att få en ätstörning. Jag har försökt tala med henne men hon nekar varje gång. Ändå så ser jag att hon inte mår bra. Sättet hon talar om sig själv, om mat, om att skinny girls are the happy girls skrämmer mig. Har du något tips för mig som orolig vän att hjälpa henne ? Tacksam för svar !

2011-01-06 @ 18:21:31
Postat av: k

linn. jag vet int om du bryr dej, men jag tror att folk i din skola har hittat din andra blogg. det har även jag gjort.

2011-01-09 @ 16:44:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0