livet enligt linn

1 år sedan i min dagbok:

Vad är meningen med mitt liv? Jag kommer aldrig att bli frisk. Är inte glad någonsin längre, ingenting betyder något. Jag försöker säga till mig själv att allt nog blir bra, men jag märke att jag inte tror på det längre. Måste få gråta hela tiden. Kan inte andas.

Låt mig somna och vakna då jag är frisk. Snälla.

Det är riktigt hemskt att läsa mina gamla dagböcker, men jag skulle aldrig slänga dem. De är för värdefulla för mig.

Det här inlägget är till den person som skrev att hon inte har en ätstörning men ändå väger sig 15ggr/dag.

Jag är ledsen, men du verkar må väldigt dåligt och du har definitivt en ätstörning som dessutom har gått ganska långt. Det är väldigt allvarligt och jag råder dig att omedelbart prata med någon. Det var redan bra att du skrev här. Om du inte har en våg så kan du inte väga dig; alltså släng vågen. Istället för att hetsäta ska du äta normala portioner 5ggr/dag. Då blir du inte hungrig och behovet att hetsäta minskar. Och terapi skulle vara helt självklart för dig. Du har en ätstöring som gått för långt och du behöver hjälp av proffs. Då du sa att du vill ha hjälp att kontrollera dig så säger jag emot. Du kontrollerar dej redan för mycket. Du måste släppa kontrollen!

Det är helt sinnessjukt hur allmänt ätstörningar är. Jag  börjar må fysiskt illa och har bara lust att lägga mig i någon väns famn och gråta, för det är inte normalt att så många flickor ska må så dåligt att de tar till livshotande åtgärder. Jag har god lust att starta någonslags kampanj mot ätstörningar för så här kan det inte fortsätta.

Nu tar vi tag i detta tillsammas. Stegvis ska du göra alla dessa punkter! Ett nytt steg per dag. Du måse göra detta, du har inget val. Inget fusk.

1. Släng vågen (supersupersuper viktigt att du inte vet var den är och kan ta fram den då du vill)
2. Om du har "förbjuden mat", ät varje dag något av det. Ex. En dag tar du istället för rågbröd vanligt vitt bröd (med smör och pålägg!). Nästa dag tar du en chokladstång och en frukt till mellanmål istället för yoghurt och frukt. Sedan sätter du dressing på salladen varje gång du äter sallad. Äter pizza någon dag. Går på café. Osv.
3. Sluta omedelbart läsa bloggar som har något med ätstörningar/dieter att göra
4. Kom ihåg att terapi faktiskt är helt otroligt fint och bra. Tänk på det.
5. Ljug inte för dig själv
6. Ljug inte för andra
7. Säg inte att du redan ätit om du inte gjort det.
8. Kom ihåg att det är jättevikigt att äta 5 gånger per dag.
9. Skriv varje dag ner 3 saker som varit bra med dagen, 3 saker som du gjort bra och 3 saker som du ser framemot.
10. Lyssna på dig själv. Inte på ätstörningen. Det finns en skillnad!
11. Umgås inte med personer du vet lider av samma problematik som du. Det blir bara hemskt.
12.Det svåraste av allt: försök prata med någon och berätta hur du mår just nu. Vem som helt är bra.

Och kom ihåg att du är fin! Du är värd ett så mycket bättre liv.

De som inte orkar läsa mina tankar om ätstörningar slutar läsa här tack. Jag fick bara sådan känsla att jag måste skriva nu. Det är så mycket om ätstörningar hela tiden runt omkring en så man blir ju trött. Herregud har den sjukdomen inte blivit utrotad redan. Tyvärr inte. Nu på våren känner många att det är mest press på en, med strandsäsong osv. Och jag är väl som vilken annan adertonåring som helst, det är självklart att man tänker på hur man ska se ut i sin nyinköpta bikini. Bara för att jag håller på att bli frisk från en ätstörning betyder det inte att jag inte skulle få känna dessa saker. Man måste komma ihåg att det är "normalt".

Jag märker dock en skillnad från ifjol. För exakt ett år sedan mådde jag så dåligt så ingen i hela världen kan förstå det jag var tvungen att uthärda varje dag. Jag var sjuk, väldigt sjuk, men inte tänkte jag då på att jag måste se bra ut på stranden, jag hade inte energi för annat än att försöka överleva. Det känns nästan lite friskt att tänka så idag.

Just nu i terapin pratar vi mycket om hur det var för ett år sedan och det gör så förbannat ont, jag ser saker i omgivningen som påminner mig om då och jag är livrädd att jag ska falla dit igen. Det är svårt att komma ihåg att jag är ett år rikare nu och att jag har flera verktyg nu än då. Vi ska göra upp planer för sommaren ifall jag skulle få något återfall och det är så sjukt skrämmande, men samtidig känns det såklart tryggt. Inte för att jag tror att jag kommer få återfall, men vi har ändå talat om att det till och med kan vara till fördel om man redan vet vad som väntar ifall jag skulle börja må sämre. Det är underligt hur kroppen och psyket automatiskt minns och kopplar ihop årstider med händelser.  

Usch jag känner sån avsky mot ätstörningr så ni förstår inte. Den har tagit så mycket ifrån mig. Undrar hur länge de kommer ta tills förhållandet till mat blir helt neutralt? Fortfarade är det tyvärr lite hate-love relationship.

Jag skulle kunna skriva en hel evighet till, me det får komma i skrivboken istället. Sköt om er nu! Och kom ihåg: "Var dig själv- det finns redan så många andra". 


I början av juni förra året. Jag ser väl inte ut att må så dåligt? I själva verket mådde jag riktigt bottendåligt. Jag minns att jag steg upp innan alla andra och sprang i regnet för att få bort min ångest. Sedan fixade jag frukost åt alla och städade undan flaskor och glas. När de andra steg upp limmade jag på mitt leende igen. Det skrek inom mig, rev och skar.

Det att jag är sjuk har ändrat mitt liv.

När jag gick in i auditoriet idag för att gå på ätstörningsföreläsning började hjärtat dunka dubbla slag. Min älskade tidigare terapeut var där. Jag sprang fram och kramade henne och pratade en stund och då jag sedan satte mig längst upp för att lyssna började jag stor gråta. Det var så otroligt känslosamt att träffa henne igen. Efter föreläsningen hann jag byta några ord till med henne och då kom tårarna igen. Det var riktigt jobbigt att se henne, men samtidigt så underbart. Att träffa henne visade mig konkret att hon faktiskt fortfarande finns där och inte har försvunnit. Det var riktigt fint. Men jag märkte också hur mycket jag saknar att varje vecka gå till syömishäiriökeskus ett par gånger och prata med henne. Jag hade lust att bara börja berätta om allt som hänt, hur jag mår, allt negativt och positivt som finns i mitt liv just nu, men jag fick nöja mig med att berätta bara lite. Till och med det var skönt. Nå, nu har jag i alla fall något att prata om på morgondagens terapisession.

Det jobbiga är att tankarna om att det var bättre att vara sjuk kommer tillbaka varje gång jag möter en motgång. Då känns det som att jag har rätt att vara sjuk och att jag har rätt att dämpa ångesten på mitt eget vis. Det är förjävligt svårt att motstå ätstörningen och depressionen. Helt förjävligt svårt. Men, jag har kommit såhär långt och då ska jag fortsätta. Jag tänker inte ge upp innan jag korsar mållinjen.

Ja, jag läste artikeln om ätstörningar i gårdagens hbl. Och jag tycker att det är så sorgligt att det blir så mycket mer begränsat med vården om man är myndig. Ätstörningar är ju fan en dödlig sjukdom och enligt mig ska en person som lider av ätstörningar kunna omyndigförklaras och bli tvingad till vård. Så är det bara.

Oj vad roligt att så många vågar fråga trots att det är ett allvarligt och sorgligt ämne.

kan du få barn fortfarande?
Det hoppas jag verkligen innerligt. Det skulle vara min största sorg i livet om jag pga denna sjukdom inte kunde få biologiska barn. Men enligt min terapeut borde det inte vara ett problem. Jag får bara hoppas.

minns du tankar kring mat före din sjukdom nu och kunde du komma ihåg dem då du mådde som sämst?
Jag har glömt ganska mycket, men vissa saker kan jag minnas och det är fint. När jag mådde som sämst ville jag nog inte ens tänka de tankarna. Jag hade ingen uppfattning om något annat än de dåliga tankarna då.

vet du vad som ligger bakom ditt insjuknande?
Ja, jag vet vad som ligger bakom insjuknandet.

vet du personer kring dig som också lider av en ätstörning och hur har det påverkt dig? Skulle du önska att du inte visste?
Jag vet en hel hög med personer som lider av ätstörningar. Flera, flera stycken som har tagit kontakt med mig och som inte tagit kontakt med mig, men som jag ändå vet. För mig som själv lidigt av en ätstörning är det väldigt lätt att se om någon annan har en ätstörning. Det är nästan en barnlek för mig.
Det är inte alls bra att umgås med andra sjuka, det är en av de värsta saker man kan göra. Jag har umgåtts en hel del med andra sjuka och vi vet nog alla inblandade att det har varit väldigt dåligt för oss. Så sluta umgås, snälla människor! Umgås med dem som får dej att må bra istället! Jag vet att det kan vara lockande att umgås med någon som man har något gemensamt med och som man kan prata med, men det är ett stort misstag. Så sluta med det! Ännu är det jobbigt för mig att umgås med sjuka flickor, det går bättre, men är absolut en utmaning.

tycker du det är svårt att umgås med kompisar, sådär med tanke på ätande, att är du liksom nervös om du "måste" äta något som du inte vill eller om andra typ äter mindre än du?
Tidigare var det ett stort problem och under en lång tid var jag ganska mycket för mig själv. Men idag är det inget större problem.

vad är ditt bmi?
Det har ingen glädje av att veta. Varken jag eller någon annan.

hur reagerade dina kompisar?
Olika. Vissa har jag helt tappat kontakten med, vissa har jag blivit tightare med. Men många har gett mig oersättligt stöd och jag har kunnat prata ledigt om sjukdomen.

kan du lägga upp din matlista?

Frukost: 1½ dl gröt/flingor eller 3 msk mysli eller 1 bröd med pålägg. + 2 dl mjölk

Lunch: 2 dl ris/pasta eller 2 potatisar, 100g kött (Alternativt 2 dl lådmat eller 3 dl soppa.), sallad, ett bröd med 2 skivor ost/skinka + 2 dl mjölk.

Mellanmål: 1 yoghurt + 1 frukt/2 kex eller en glass/bakverk

Middag: samma som lunch.

Kvällsmål: 1 smörgås med polägg eller 2 dl flingor/gröt eller 4 msk mysli. +ett glas juice

Detta är ungefär som min lista ser ut nu. Målen äts med ca 3 timmar mellanrum och dessutom ska jag dricka åtminstone ½ liter vätska utöver det som står på listan.

hur fick du då din vikt att gå upp om du själv äter enligt en matlista och du sade ju att man inte går upp av sånt? måste du äta mycket utöver då och hur mycket och vad och hur ofta?
Listan var i början mindre så att jag inte skulle bli chockad och så att jag skulle märka att jag inte gick upp i vikt. Sedan ökades den och sakta med säkert går man såklart upp till sin biologiska vikt, men aldrig mer än det. Jag märkte inte ens min viktökning destomera. Jag kan bara anta att jag gick upp i vikt. Men nu när jag är som just jag ska vara så ökar inte min vikt överhuvudtaget. Vad jag än äter.

i vilken takt gick du upp i vikt?
Ingen aning. Men jag gissar på långsamt, men i jämn takt.

hur går det med din nya terapeut, du bytte ju?
Det går helt okej, från och till. Vissa dagar känner jag att jag skulle vilja säga så mycket, men att jag inte kan, medan andra dagar känns mycket bättre. Det är mycket annorlunda.

när din gamla terapeut kommer från mammaledigt så skall du liksom byta tillbaka eller hur blir det?
Jag hoppas på det. Jag vet ju inte säkert hur det blir, eller när hon kommer tillbaka. Men jag skulle väldigt gärna prata med henne igen. Väldigt gärna.

Det har ploppat in en hel del frågor kring ätstörningar de senaste dagarna så jag ska ta och svara på dem nu.

så vad är ditt tips för mig, vad skall jag göra fast jag har en ätstörning men jag är ändå lite överviktig (ännu...)?
Jag gillar inte termerna "överviktigt" och "underviktig". Det krävs inte undervikt för att man ska ha en dödlig ätstörning, det är fakta. På ditt sätt att beskriva din situation så ser jag genast att det är frågan om en allvarlig ätstörning.
Mitt tips är att ta kontakt med någon vuxen utomstående person. Skolans kurator är en bra början, men sedan är det viktigt att du får en terapeut. Det är absolut A och O. Terapi är helt kickass. Det är bäst.
Sedan ska du äta fem gånger om dagen. Frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Det är en regel som jag säger att du inte får bryta! Sedan när du får en terapeut kan ni gå igenom hur mycket du ska äta alla dessa måltider, men just nu är det bara viktigt at du äter varm mat 2 gånger om dagen och något mindre de 3 resterande gångerna. Frukt, yoghurt, ett bröd.. Allt sådant är bra. För mig kändes fisk och kyckling lättast att äta en lång tid i början. Tillsammans med ris eller couscous. Ett exempel bara. Det är ett faktum att detta inte kommer förändra din vikt!
Och till sist vill jag ge dej och alla andra i liknande situation 2 tips som är helt oersättliga.
1. Kasta bort vågen! Ha inga vågar hemma!! Det är superviktigt. Jag har inte sett min vikt på över 1½ år. Det har räddat mig.
2. PRATA!

äter du ännu enligt ett matschema?
Ja, jag äter ännu enligt min lista.

hur mycket har du måstat gå upp i vikt efter att du blev diagnostiserad?
Jag har faktiskt ingen aning om hur mycket det var planerat att jag skulle gå upp i vikt.

får du själv veta din vikt?
Nej!

hur ofta vägs du?
Tidigare vägdes jag en gång i veckan, men nu vägs jag nästan aldrig eftersom mitt läge har varit stabilt en längre tid.

talar du mycket med din pojkvän om sånhäna saker?
Vårt förhållande är ännu såpass nytt så vi har inte talat så värst mycket om det. Han vet ganska mycket eftersom han läser min blogg, men jag tror inte att han riktigt är bekväm med att prata om det ännu. Am I right Calle?
Dock hoppas jag att vi i framtiden kan prata om det. Det är en väldigt viktig sak för mig och en stor del av mitt liv.

du skrev visst att du inte heller någonsin var sådär dödligt smal, alltså du var då visst inne på ett normalt BMI? så måste du i varje fall gå upp i vikt?
Jag hatar även BMI, det är bara skit. Man kan inte diagnostisera en sjukdom via siffror. Det är brutalt och fel. Men om jag ändå ska svara på frågan så var jag nog en tid under det normala, inte mycket. Så, ja, jag måste gå upp i vikt.

Har du något tips för mig som orolig vän att hjälpa henne ?
Låtsas inte som ingenting. Denna sjukdom är dödlig och väldigt farlig. Och om din kompis skulle ha cancer skulle du väl antagligen försöka få henne att få vård!? Så du ska tänka på samma sätt. Du vill att din kompis mår bra och ska dra med henne till någon som hon kan prata med. Sitt med henne i skolans matsal och gå fast till ett skilt bord och ät bara med henne. Säg att ni ska sitta där ända tills hon ätit, men att det inte är någon panik, det får ta lång tid. Du kan också göra så att det är du som portionerar upp hennes mat och att det är en fullständigt normal portion som inte kommer påverka hennes vikt. Det viktiga är att hon skulle få hjälp så fort som möjligt. Var stark!

Svar på några frågor, om det finns något annat någon undrar över så fråga bara. Var inte blyga, jag än snääääl!

Pusskram!

hej linn! jag undrar bara att hur går det med din ätstörning nuförtiden? är du helt frisk redan eller hur frisk tycker du att du är och vad har du gjort för att komma så långt?

Hej! Det är länge sedan jag skrivit något om ätstörningen här. Kanske det är för att jag mår så mycket bättre nu, eller kanske jag bara inte har haft lust att skriva. Jag vet inte. Men det är i alla fall så att jag nog mår bättre. Frisk är jag inte ännu, inte på länge ännu, men det går framåt hela tiden. Ibalnd mår jag sämre och kan få ångest attacker medan jag ibland mår jättebra. Nu är mitt mål bara det att få en balans och en trygghet som gör att jag inte får de där ångestattackerna. Det var någon som för en tid sedan frågade om min nya terapeut och hur det går med henne. Ja, det går väl helt okej. Det är svårt, jättesvårt fortfarande och ibland vill jag bara gråta för att jag saknar min gamla terapeut så mycket, men den nya är nog väldigt snäll. Och vi jobbar på vårt förhållande varje vecka.
Det jag gjort för att komma såhär långt är att kämpa och kämpa utan att ge upp. Jag är så stolt över att jag klarat det eftersom jag vet hur nära det har varit att jag skulle ha gett upp. Men som sagt, jag har jobbat rumpan av mig för att börja må bättre, det har varit döds svårt, men SÅ värt det.

Hej! Jag har läst om din ätstörning och känner igen mig. Undrar bara hur du vågade berätta till någon om den, och hur du gjorde det? Vad du sade osv? Borde berätta men vågar inte.. kram!

Det jag gjorde var att berätta via sms för en kompis om hur jag mådde. Därefter berättade jag för kuratorn som sedan ringde mina föräldrar. Det var inte lätt, det är aldrig lätt att prata om jobbiga saker, men det är det man måste göra. Det är det enda sättet. Jag vet hur jävla skrämmande det kan vara, men jag vet också att ingenting händer om man inte gör det. Jag vågade berätta eftersom jag blev så sjukt rädd för mig själv. Ingen frisk människa trycker ner fingrarana i halsen på sig själv, eller slutar äta helt. Då visste jag att jag inte kan leva så längre, jag ville inte. Det är lite som att dra bort ett plåster, man vill inte göra det för det gör ont, men sedan blir allt bättre. Om du känner att du inte vågar tala med någon, så skriv ett brev och ge det sedan till din mamma eller pappa. Eller kuratorn i skolan. Det är svårt, men du kan göra det! Om jag klarade av det klarar du också av det!


Nu är det dags att njuta av julmat, stämning och allt vad det innebär. Puss

Just idag är min dröm att ätstörningsvården ska bli bättre. Alla som är sjika ska ha rätt till att få den vård just de behöver. Jag vill jobba för att insjuknade ska ha en lägre tröskel att gå över när de söker vård. Och jag vill att folk ska förstå hur livsfarlig och hemsk denna sjukdom är. Det är ingen sjukdom man kan strunta i, den är bland det värsta man kan injukna i. De åren man är sjuk är ett helvete. Så min dröm är att ätstörningar ska minska. Ingen är värd det.

Motiveringa för att maila till HBL?
Hbl skrev en artikel om ästöringsvård och att det är så svårt at få bra vård. Jag tyckte att det fanns mer att säga om det, jag vill att det ska framföras att ästörningsvården kan vara hur bra som helst, dessutom att den kommunala vårde också ka vara utmärkt. Uöver detta tycker jag att de alltid bara skriver om österbotten, aldrig om södra finland. Det var sedan HBL som tog konakt med mej och frågade ifall jag kan tänka mig att sälla upp på en intervju, jag svarade ja eftersom jag inte känner att jag har någo att dölja, jag vill hjälp till och jag hoppas att någon kan ha kännt att det hjälpte då de läse min intervju.

Hur var din avdelningsvistelse på jorv, dvs vad gjorde du där eller gjorde o gjorde men...?
Avdelningsvistelsen var den svåraste tiden i mitt liv, samtidigt som det var den absolut skönaste och viktigaste. Jag fick mitt egna rum, blev serverad mat 5 gånger om dagen utan att jag själv behövde tänka på det alls, kunde när som helst då jag mådde dåligt rycka någon av personalen i ärmen och få prata. Jag fick helt enkelt släppa allt. Jag fick inte gå på fester, umgås med vänner (förutom på besökstiderna), gå ut utan någon sköterska. Varje morgon kom någon och väckte mig, på förmiddagarna hade vi "toiminallinen ryhmä" som gick ut på att alla patienter gjorde något tillsammans, ex. baka, spela, måla, gå ut på promenad... Jag älskade att inte behöva tänka själv. Samtidigt som det var bäst i världen för mig jst d så var det ju väldigt jobbigt och obehagligt också. Där var ju patieer med så många olika problem, så att följa med dem var en plåga. Men sköterskorna var underbara och jag kände mig tryggare där än hemma. Så kort sagt så räddade avdelningen live på mig.

Effekterade din ätstörning/har den effekterat på något sätt dina kompisrelationer?
Absolut. När jag blev borta från skolan var det endast några vänner som jag fortsae ha kontakt med, och jag orkade inte heller ha konakt med mina vänner så mycke. Sedan förämrades några kompisrelationer tyvärr, medan jag samtidigt byggde upp nya väldig vikiga relationer med några andra av mina vänner. Så ätstörninge har haft både positiv och negativ inverkan på vänskapsrelatioerna.

Har det hänt att du inte ville/vågade fara någonstans för att ni förr t.ex hade haft som vana att äta massor godis eller något gott och sen om du inte ville äta av det så skulle det bli på något sätt en "obekväm situation"?
Det har nog hänt att jag känt mej väldigt obekväm i vissa situationer, men eftersom jag så snabbt började med min lista kunde jag alltid skylla på den. Det är jätteviktigt för mig att följ listan, den gör mig tryggare i alla matsituationer.

Hur reagerade dina kompisar när du berättade, och i vilket skede berättade du det?
Jag berättade för mina bästa vänner ganska i början av att jag hade förstått att jag har en ätstörning, sedan blev det ju värre och då pratade jag mest med en av mina vänner. Det är svår att säga hur de reagerade, men antagligen blev de väl lite chockade och säkert lite oroliga, vissa visste inte hur de skulle reagera. Men jag har för de mesta fått otroligt mycket stöd av mina vänner

Hur fick din familj veta och hur reagerade de?
Kuratorn ringde till mamma som sedan rngde till pappa. Mamma var bortrest så pappa ringde till mej och så åkte jag hem. Jag fick många kramar och stödande ord, fick prata ut... Sedan blev hela familjen ju såklart väldigt oroliga och under de här åren har det varit mycket gråt, förtvivla och sorg. Men min familj har varit så stöttande ända från början till slut. Älskar dem över allt på jorden.

Det var den höge med frågor. Hoppas ni är nöjda med svaren. Något annat någon underar över så just ask. Pussar.

Eftersom flera stttycken har frågat om intervjun med mej går att läsa på nätet tänkte jag lägga upp den här, jag hoppas att bilderna är tillräckligt tydliga för att man ska kunna läsa.

Här är intervjun med mig från gårdagens tidning. Jag är nöjd och stolt. Jag hoppas så innerligt att någon, om så bara en enda flicka, ska få hjälp av detta och våga söka hjälp. Det skulle vara helt obeskrivligt fint. Nu ska jag börja söka mig mot sängen, en komination av lite sömn och sena kvällar blir sällan bra. God natt, kram!

Fortsättning på föregånede inlägg. En ätstörning handlar alltid om att man är rädd förr att gå upp i vikt och får ångest då man äter. Men dessa symptom uppkommer inte utan orsak. Man reagerar på något annat! Jag hade också väldigt svårt at förstå det först, men nu är det helt självklart för mig. Jag vill intte skriva hur mycket jag gick ner i vikt eftersom jag vet att det lätt blir en "tävling" om viktinedgång. Been there, done that. Nu mina pussgurkor ska jag efter en underbar yoga timme försöka sova lite. Imorgon har jag en spännande dag framför mig, berättar mer sedan. Kram!