livet enligt linn

När jag gick in i auditoriet idag för att gå på ätstörningsföreläsning började hjärtat dunka dubbla slag. Min älskade tidigare terapeut var där. Jag sprang fram och kramade henne och pratade en stund och då jag sedan satte mig längst upp för att lyssna började jag stor gråta. Det var så otroligt känslosamt att träffa henne igen. Efter föreläsningen hann jag byta några ord till med henne och då kom tårarna igen. Det var riktigt jobbigt att se henne, men samtidigt så underbart. Att träffa henne visade mig konkret att hon faktiskt fortfarande finns där och inte har försvunnit. Det var riktigt fint. Men jag märkte också hur mycket jag saknar att varje vecka gå till syömishäiriökeskus ett par gånger och prata med henne. Jag hade lust att bara börja berätta om allt som hänt, hur jag mår, allt negativt och positivt som finns i mitt liv just nu, men jag fick nöja mig med att berätta bara lite. Till och med det var skönt. Nå, nu har jag i alla fall något att prata om på morgondagens terapisession.