Länge sedan jag skrivit om mitt mående så jag tänkte göra en uppdatering på den fronten.
Terapi lunkar på, går fortfarande en gång i veckan med min "nya" terapeut. Det har gått över ett år sedan terapeutbytet, helt sinnessjukt. Jag äter allt, men såklart så har jag bättre och sämre dagar fortfarande. Det är svårt att försöka glömma allt det jag lärde mig utantill för några år sedan. Ni vet kalorimängder blablabla... Men det får ta tid att avvänja sig. Mitt förhållande till min kropp bör förbättras, men det är nog hemsk mycket bättre än för t.ex. ett år sedan. Jag känner mig själv bättre och vågar lyssna på mig själv (åtminstone lite). Fortfarande väger jag mig aldrig trots att jag skulle vilja ibland för jag undrar om jag har gått upp tio kilo eller hållits lika sedan jag senast vägde mig. Jag har svårt att ha en verklighetsenlig bild av min kropp om jag tittar mig i spegeln.
Jag kan njuta av mat ganska ofta. Jag följer inte min lista nästan alls längre. Jag kan dricka saft istället för vatten om jag är törstig. Så ätstörningsmässigt mår jag rätt så bra. Sedan är jag lite borta på andra plan, jag har tillexempel ingen förmåga att säga nej. Det jobbar jag på för fullt. Man kan ju inte leva ett lyckligt liv om man inte vågar säga nej. Och så stressar jag upp mig för lätt.
Jag har börjat fundera lite mer på huruvida det har varit bra att skriva så jätteöppet om min sjukdom som jag har gjort här på bloggen (och annars också). Jag ångrar det verkligen inte, men jag funderar och tänker på ifall jag skulle ha gjort annorlunda idag. Vet inte.
När jag själv tänker på att jag har gått igenom allt det jag gjort får blir jag så otroligt tacksam över att jag inte gav upp de gånger jag verkligen var påväg att göra det. Jag är så tacksam mot mig själv att jag räddade mitt liv och över att jag vågade gå emot mig själv. Jag försår inte hur jag vågade, det krävs helt enormt mycket ska ni veta. Därför tycker jag att det är så fantastiskt om jag ens kunnat hjälpa en flicka som varit i min situation att våga. Det är något som man inte bara gör för att någon säger åt en att släppa taget. För trots att man släpper taget så är man inte fri, denna sjukdom är tvådelad. Jag släppte flera gånger taget, men ätstörngen höll sig fast. Så det är inte bara att släppa taget! Jag ser upp till alla som har blivit friska och som är påväg att bli friska, det är så otroligt fint.
Det var lite personligare text. Ibland är det också viktigt att skriva sådant och inte bara ytligheter. Sköt om er, kram!
